Man vill alltid ha det där som man inte kan få, så är det ofta. Men när man har haft samma vilja i fyra år och insett att det inte är en impuls grej. Vad tusan gör man då? Jag känner mig som ett litet barn som försöker och tjatar varje dag. Allting är planerat i minsta detalj. Men det är just den/det som fattas. ÅH!